Nu kom bilden på den upp och nervända kyrkan i Palma till användning igen."Hallvard O. Mosdöl är rädd att den norska folkkyrkan ska dö så sakta att den tror att den lever. Därför har han undersökt om erfarenheter från sjömanskyrkan kan ge några livräddande impulser till de lokala församlingarna i Norge"
Så ser en ingress ut i det senaste numret av Bud och Hilsen, eller B&H som norska sjömanskyrkans utmärkta, nyligen "ansiktslyfta" tidning heter. Jag läser med spänning för här framförs tankar jag själv funderat omkring.
Mosdöl, ung rådgivare vid den teologiska menighetsfakulteten i Oslo hävdar att den norska kyrkan har en del att lära av sjömanskyrkan. Jag tror att vår svenska kyrka, på samma sätt kan lära sig ett och annat av Svenska kyrkan i utlandet. Mosdöl kommer i vår ut med en bok på norska Verbum om sina tankar, eller rättare sagt vad han fått fram efter att ha intervjuat en rad hemvändande präster som jobbat i sjömanskyrkan.
Man kan inte bygga upp en sjömanskyrka där hemma i Norge, säger han, men menar att man kan ta vara på en del idéer.
Han betonar den diakonala profilen i församlingsarbetet. Präster som jobbat utomlands vittnar nästan alla om att det de framförallt lärt sig är att lyssna.
Många präster som kommer hem saknar läsrummet, eller vad vi kanske kallar caféet i våra utlandskyrkor. Här kan man mötas, lyssna och samtala och för många har detta "ofarliga rum" varit en dörr in till kyrkorummet och till gudstjänsten.
I intervjun med Hallvard Mosdöl får han den nog så naturliga frågan. Riskerar inte sjömanskyrkan att bara blir vaffler og aviser? Översatt till våra förhållanden skulle det bli kanelbullar och tidningar.
- Nej, svarar han. Inte så länge man håller fast vid att gudstjänsten är hjärtslaget i allt vi håller på med.
Och så säger han: Det finns en fara i att göra tron till något som inte angår vardagen, som om vi glömmer att Gud blev människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar