Första delen i thrillern om att mantalskriva sig

Idag skulle det ske. Vi skulle söka residencia, d.v.s. skriva oss på Mallorca. Egentligen skulle vi ha gjort det för länge sedan men olika orsaker har gjort att det låtit vänta på sig. Nu var vi laddade. I morse satte vi oss i bilen för att åka till Cala Mayor där det fanns ett kontor där köerna var minimala. Jag och Ingegerd, kyrkoherde Erik med fru Camilla. Camilla förde ordet. Hon har läst sin spanskläxa regelbundet och varit här längre än oss. Hon blev vår ordförande, ity ingen tjänsteman talar något annat språk än spanska, i bästa fall, i annat fall katalan eller mallorqin

Aj, aj. Fel kontor, trots att vi fått uppgiften från säker källa. Här kunde vi få busskort och andra medborgerliga förmåner den dag vi väl hade fått vår residencia. In i bilen och in till Palma igen. Placa Eulalia nr 7. Vi tågade dit. Först var det fel dörr. Vi skulle blev hänvisade till porten bredvid.
Vi släpps in efter att ha fått köbricka av en batongförsedd vakt. Tjänstemannen tittar på oss och förklarar att vi var på fel kontor. Dit skulle vi komma när vi hämtat papper på ett annat kontor fem kvarter bort. Snällt nog fick vi en liten karta med vägen inritad.

March iväg till det kontoret bara för att få veta att vi var på rätt kontor från början. March tillbaka.

Nu börjar det ordna sig. Fast egentligen behövde vi nog kopia på passet från vår ordförande som skrivit på papperet att vi verkligen bodde där vi bodde.

Men kanske det skulle ordna sig. Nu skulle vi i alla fall skrivas in. Njaeej. Det gick ju inte för enligt tjänstemannens dator bodde det andra människor i de lägenheter vi sa att vi bodde i. Ridå?

Bara att gå hem igen. Nu ska vi brevväxla med de företrädare som för många år sedan flyttat ur våra lägenheter, få kopior på deras pass och en försäkran att de tryggt och lugnt återvänt till Sverige.


Man får mer och mer insikt i hur det är att vara invandrare. Nyttigt men ack så tålamodsprävande.

Jag återkommer med fler rapporter i ärendet.